Känner du igen den där känslan när du är mer eller mindre tvungen att umgås med en grupp människor, men de vill definitivt inte ha dig där. Så är det för mig och den nya fäktgruppen. De andra ungdomarna har varit där i flera år allihop, och känner varandra jättebra. Och så kommer jag, nykomlingen som inte kan något alls, och ska vara med. Det går inte. Tränaren hjälper inte heller. Jag vet inte om det är hans sätt att inkludera någon ny i gruppen, men han förklarar inte saker jag inte kan för mig. Han förväntar sig att jag kan precis lika mycket som de andra, fast de har tränat fäktning i tre år och jag bara ett. Så nu är det slut med fäktning tills vidare. Jag kanske tar upp det igen om några år eller så.
Det verkar vara så med lundensare i sportsammanhang. Kommer det någon ny in i ett fotbollslag är det samma sak. Det var så för mig. Det var därför jag la av med fotbollen också, fast jag egentligen ville fortsätta. Jag blev utfryst helt enkelt. Jag hade tränat på fel saker, jag kunde inte stå i mål, jag hade inte vinnarskalle. Nu blir tjejerna i det laget uppköpta av LDB och ett lag ända borta i Kristianstad, mer än en timmes resa bort. Jag kanske också hade kunnat bli så duktig, om jag hade struntat i deras nedlåtande miner. Men det är inte så lätt när man är tio år, i nytt lag, ny skola, nytt landskap. Jag hade kanske brutit ihop alldeles om jag inte hade haft Stina och de andra. Lite fniss på en mattelektion var allt som krävdes. Skrivboken som var centrum i allt det där har nog brunnit upp på Spillepengen för länge sen, men vänskapen finns kvar.
Det här inlägget är inte ett klagomål eller en pik riktad mot någon speciell person. Jag ber er bara att tänka efter när någon ny introduceras i laget, klubben, klassen eller gruppen. Att känna sig utfryst är ingen trevlig känsla. Den får en att ljuga, att fejka illamående och att förlora saker man jobbat hårt för.
Dock vill jag säga tack till mina kompisar, som stöttar mig, skrattar åt mig när det behövs, och ger mig en dunk i ryggen ibland. (om än lite för hårt) Ni hjälper så oerhört mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar